Hoppa till sidans innehåll

Gästkrönikan


Här bereds plats för betraktelser och anekdoter som på något sätt (direkt eller tillkrystat) har anknytning till vår hobby och som torde kunna roa läsaren. Har du något som du tror kan uppskattas av läsarkretsen så tveka inte att skicka in din historia till This is a mailto link 


Magnus Bernroth, Strängnäs;

 

Som teknikintresserad spoling var ju modellflygandet ett paradis. Faktum var att allt, precis allt, som man lyckades få upp i det blå, mer eller mindre (oftast mindre eller obefintligt) kontrollerat kunde kategoriseras till modellflyg. 

En av mina likaledes modellflygfrälsta kompisar, Lasse från Hagsätra, kom en varm och torr sommardag fladdrande på sin navborstförsedda cykel med aphängarstyre vilt gapande och gestikulerande. -Jag har fått ett rea-plan, ett REA-plan!!! skrek han samtidigt som han hoppade av cykeln utan att stanna först. Cykeln fortsatte av sig självt bort till soptunnan där den med ett skrammel lade sig tillrätta - samtidigt som Lasse kom springande över gräsmattan med en kartong i handen. 

Woaw! På kartongen var en bild på en jaktplan modell deltavinge som i minst 2000 km/h var på väg upp i det blå. Med darrande händer öppnade han locket och där låg snyggt förskuret alla balsadelar med förtryckt dekor. Och MOTORN!!! En riktig jet-motor!!! En liten bygelförsedd plåtmanick som skulle laddas med två specialtabletter, ett litet nät, en bit stubintråd samt en packning. Därefter spändes det hela ihop med bygeln så skulle det bara vara att fjutta på stubinen. 

Bygget var enkelt a'la Sleek-Streek och efter några minuter var skapelsen komplett, motorn laddad, en ask tändstickor snattad bakom ryggen på morsan. Så sprang vi likt två gazeller bort över ängen mot skogsbrynet på andra sidan. Vilt flåsande strök jag eld på en tändsticka och fjuttade på stubinen. Det småfräste lite och så blev det alldeles tyst. Vi tittade på varandra med frågande ögon - vad fan nu då? 

Plötsligt fnös det till i motorn och det började pysa av bara den! Lasse stod som förstummad och bara tittade. KASTA IVÄG DEN skrek jag och detta väckte honom tydligen ur den tillfälliga koman för nu siktade han 45 grader uppåt och kastade tjusigt iväg planet. Med ett ilsket pysande och med en smal rökstrimma försvann planet upp i det blå, precis som på kartongens illustration. Säkert i minst 2000 km/h i verkligheten också.

Vi stod som förhäxade och bara stirrade. Planet gjorde någon slags jättelooping och försvann någonstans långt bort i skogen. Vi insåg direkt det fullständigt meningslösa i att ens försöka leta upp det och traskade slokörade hemåt över ängen igen. Vi sticker och badar istället, sa jag. För det här var en sommar som alla somrar var när man var grabb. Torr, het och med ständigt vackert väder.

Vi tog våra cyklar och jonnade iväg till badet. På grusvägen genom skogen hörde vi plötsligt siréner. De blev starkare och starkare! Till slut fick vi hoppa undan från grusvägen när en stor brandbil kom farande i full karriär. Följd av ytterligare en. Och ytterligare en. Det brinner, sa Lasse. Häng på! Så cyklade vi utav bara fasen och kom efter en stund fram till brandbilarna.

Brandsoldaterna sprang som skållade illrar och drog slang in i skogen. Elden syntes tydligt ett hundratal meter in i skogen. Håll er undan grabbar, skrek ett myndigt brandbefäl åt oss. Vi stannade kvar en lång stund och tittade nyfiket. Sedan fortsatte vi till badet och badade.


På kvällen efter middagen satt vi och tittade ledsamt på den tomma kartongen. Då fick vi syn på en varningstext i slutet på byggbeskrivningen; "OBSERVERA ATT MOTORN VID DRIFT BLIR MYCKET HET OCH KAN FÖRORSAKA BRAND". Vi tittade först på varandra, sedan bort över ängen, sedan på varandra igen. Den stora loopingen planet hade gjort verkade sluta precis där borta där brandkåren höll på med eftersläckningen...

/Mange

 


Tomas Leijon, Älvsjö;


När jag nu sitter tillbakalutad på den soliga sydbalkongen med en varm balja japanskt te’ med poppat ris i (ser som yttepyttesmå poppcorn) och en filt över mig kom jag att tänka på ett annat tillfälle då det var varmt om öronen, apropå myndighetspersoner som hamnar i blåsväder.

Det var så att min kompis Roffe ( som för övrigt är den enda 70-åriga tolvåring jag känner, och det är ingen dålig komplimang!) som till för ett par månader sedan hade hobbybutiken Roffes Modellflyg på Upplandsgatan i Stockholm ringde mig en eftermiddag och bad om hjälp. På den tiden jobbade jag som problemlösare på FMV, Försvarets Materielverks flygteknikkontor på Gärdet i huvudstan. Mitt arbete innebar att när min telefon ringde så hade det gått åt helvete på någon av de andra avdelningarna på FMV Flyg. Det kunde innebära att jag fick ägna ett drygt år åt att lösa problematiken med exploderande däck på JAS 39 Gripen, det kunde innebära att det ringde kl14 en FREDAG (som då raskt blev en fredag) från Kiruna och de hade lagt en helikopter på sidan på fjället och fyra timmar senare befann jag mig på fjället med en flygtekniker, två rullar silvertejp, en stor bit ALCAD-flygaluminiumplåt och ett icke påskrivet tillfälligt tillståndspapper för provisorisk förflyttning av flygmateriel. Efter en timmes klippande och tejpande kunde jag skriva på papperet och helikoptern kunde försiktigt flyga tillbaka till basen med bara piloten ombord för att sedan rullas in på verkstan och repareras ordentligt i tre månader. Med andra ord ett skitkul jobb som minst sagt bjöd på omväxling!

Nåväl, Roffe skulle certifiera några modellraketmotorer för sprängämnesinspektionen och då jag vid några tillfällen hade varit med och skjutit rätt saftiga raketer i några amerikanska öknar (jag ÄLSKAR öknar, det är världens bästa lekplatser för såna som mig!) så föll det sig naturligt för Roffe att ringa mig och be om hjälp. Jag undrade bara var vi skulle vara någonstans då det krävdes att man lyste av luftrummet med hjälp av tornet på Arlanda och lite annat smått och gott i tillståndsväg.-på Gärdet svarade Roffe kort… Men där kan vi ju inte vara Roffe? Det är alldeles för litet och tänk på alla hundarna som rastas där och vad sa Kenneth på Sprängämnesinspektionen? –han sa att det går väl bra, sa Roffe!

Jag kände mig mer än aningens osäker på valet av flygfält. Roffe kan vara en obotlig optimist ibland och i detta fall kändes det som ett nytt rekord i den vägen. Jag sa i alla fall ja, och tänkte att jag tar nog hand om dom mindre motorerna så får Roffe ta hand om dom större. Betänk att Gärdet i Stockholm är kantat av utländska ambassader och jag jobbade ju på FMV! Det skulle INTE vara några missilintrång där inte från min sida. Jag kan här passa på att nämna att när man har ett jobb som det jag hade då så innebar det bland annat att jag inte fick befinna mig på krikförande nations territorium. Tex inte på ockuperad mark i Israel och inte heller i London när Thatcher anföll Falklandsöarna. Det gjorde jag naturligtvis så det fick bli första plan därifrån…

I alla fall så möttes vi på en onsdagsmorgon på Gärdet som ju ligger mitt i Stockholm på det Kungliga Djurgården. Vädret var stilla och fint med en underbar försommarsol på himlen. Kenneth från SPI dök upp och Roffe och jag började att ladda raketer och packa fallskärmar. Modellraketer är oftast byggda i papper och plast för att inte slå ihjäl folk om man skulle få dom i skallen men en del av dem, de stora bör man mycket aktivt undvika att få i knoppen om inte fallskärmen skulle lösa ut som den skall. Jag vill minnas att de små motorerna som vi skulle testa skulle ge oss flyghöjder på upp till ca 400 meter och flygfarter på under 500 km/h (!) PÅ GÄRDET! Roffe visade mig polistillståndet så vi satte igång.

De tjugo första fungerade riktigt bra så Kenneth kände sig nöjd med dessa och vi gick över till det lite tyngre artilleriet. Jag började vid det här laget få en aningens obehaglig känsla i ryggslutet –det här kan aldrig gå vägen (och som vanligt när man känner på det viset så har man ofta rätt, det går åt helvete förr eller senare, i det här fallet senare!). Vi sköt upp flera av dessa bjässar och det fungerade sådär. Det var en motortyp som strulade för oss några gånger och varje gång som det händer så dubblas det antal som SPI vill se fungera perfekt. Vi sköt och sköt och tillslut sa Kenneth –nu får ni ett skott till på er grabbar, fungerar det OK så skriver jag på rubbet men då skall det verkligen fungera bra också. Ni kan ana va? –Japp, Roffe goofade big time. Den raket som vi hade kvar som var någorlunda hel efter alla tester var en slimmad sak med rejäla prestanda och den var av så kallad ”minimum diameter. Detta betyder att själva raketen är så slimmad att motorn precis går att klämma in i den. Det finns inte plats för de vanliga hållarna etc som låser motorn på plats utan man får tejpa runt motorn till den precis går att pressa in på plats. Nackdelen med just denna raket och motorkombination var att den utan vidare skulle stryka precis den av Arlanda avlysta flyghöjden och om något skulle gå snett skulle den kunna dra iväg flera kilometer. Vi hade redan flera raketer som hängde i träden ute på Djurgården nedanför Skansen på andra sidan Djurgårdsbrunnsviken! 

-Mmmm, skall vi verkligen Roffe? Javisst, det är bara den kvar, VAD KAN GÅ FEL? Det mesta tänkte jag men å andra sidan skulle det vara skönt att få börja plocka ihop grejorna och åka härifrån nån gång. Roffe monterade raketen på avskjutningsrampen och började nedräkningen 5-4-3-2-1-eld Det tog någon sekund innan motorn tände men sedan försvann den i ett brak och en eldkvast. Farten efter två sekunder var över 400 km/h och när motorn hade brunnit ut efter ytterligare en sekund så var raketen HÖGT! Motorn hade brunnit fint och nu väntade vi bara på utskjutningssatsen som skulle skjuta ut fallskärmarna.

Efter en evighet hördes ett FJUPP…. från raketen och vi kunde mot den vackra klarblåa himlen se hur motorn sköt loss sig från raketen då Roffe i sin iver naturligtvis inte hade tejpat den så att den verkligen satt fast. OK, nu står vi där med en raket som från flera hundra meters höjd var på väg RAKT NER MED EN SJUJÄVLA FART i CENTRALA STOCKHOLM! Det kändes inte så himla bra faktiskt…

Vi kunde ingenting göra mer än att kolla av den troliga nedslagsplatsen så det inte hade smugit sig in några hundägare eller andra som aldrig bryr sig om en avspärrning (menvafan, avspärrningsbanden gäller ju inte mig, jag är ju bara ute med Snobben…) Vinden hade tilltagit en del och då raketer alltid drar sig MOT vinden så betydde det i detta fall att den inte skulle ”landa” på själva gräsfältet, kanske i träden bort mot Amerikanska ambasaden (ajajajaj!) Den sista sekunden innan den slog ner så blundade jag.

Det blev dödstyst. Vi stod länge som förstenade och bara lyssnade efter någonting, ett larm eller vad som helst. Ingenting hände. Vi började så smått att andas igen, Roffe sist, han var lätt blå om kinderna av syrebrist. Kenneth från SPI sa torrt –dom där får vi flyga fler av Roffe men kanske där det är liite mer plats eller? Roffe svarade inte utan började gå bort mot nerslagsplatsen.

Vi gick och letade alla tre i över en timme. Vi hade sett att den hade varit i linje med den Amerikanska ambassaden men precis bakom ligger den tyska som ju redan haft sin beskärda del av attentat tidigare. Där ligger även den norska och lite längre bort den turkiska. Håll med om att det är en sällsynt bra plats för att provskjuta raketer om man nu vill åstadkomma en fet diplomatisk kris av internationell klass, jag kan egentligen inte komma på en sämre plats… Vi kikade genom de stora järngrindarna, det fanns sådana redan då trotts att detta var långt före 9/11. Vi gav till slut upp och återvände till startrampen. Kenneth skrev på Roffes tillstånd (med ett undantag!) för de olika motorerna och lämnade oss kvar att plocka ner rampen och hämta raketer i träden. Så småningom var jag tvungen att åka tillbaka till jobbet (som ligger på andra sidan Gärdet). När jag började köra så passerade jag området där raketen borde ligga. Tanken for genom huvudet att den kanske hade landat lite längre bort än vad vi trodde, Ähvafan jag kollar en gång till (bad misstake!). Jag strosade sakta på trottoaren utanför ambassaderna och blev mer och mer övertygad att raketen borde ligga på den norska ambassadens tomt. Till slut kunde jag inte bärga mig längre, jag knatade in på tomten och började kika under buskarna. Det tog säkert femtio sekunder innan en STOR BAMSING till säkerhetgubbe kom löpandes mot mig. Han var kortsnaggad och hade en stor svart kavaj och en sån där vit spiralsladd som försvann in i någonting i örat ( aha, en laddkabel tänkte jag!). Han presenterade sig på vacker norska som säkerhetschef på ambassaden och undrade stilla -VAD I HELVETE JAG GJORDE I BUSKARNA PÅ AMBASSADOMRÅDET?

Jag insåg genast att det var ingen ide’ att hålla sig till någon sanning för den var alldeles för overklig (igen!) så jag bestämde mig för att ljuga karln fullständigt proppfull i stället och dessutom prata så mycket och fort att han skulle vilja bli av med mig riktigt jäkla fort.
–jo, du förstår började jag, ungarna hade fått en liiten liiten fin leksaksraket i julklapp utav morfar och nu hade dom äntligen lyckats klistra ihop den och så, förstår du, ville dom bara testa den med en pytteliten motor och du vet man kan ju inte säga nej till ett par tindrande barnaögon, har du egna barn? Nejintedetnehe, men i alla fall så verkar det som om dom inte läste instruktionerna ordentligt, dom är ju inte så bra på engelska, dom är ju bara fem och sex år du vet, så den druttade visst ner här inne tror jag och dom lite rädda och då sa jag att jag skulle gå och hämta den för att få slut på gråten, du vet så här är jag nu å kan du hjälpa mig att leta så kommer jag härifrån mycket fortare och du kan återgå till ditt ambasaderande och så…?

Allt detta sas i en strid följd i ett andetag och med hög röst, han tog ett steg tillbaka och bara stirrade på mig och sa sen –OK då, vi tar fem minuter! Till min stora förvåning krälade jag nu omkring i buskarna på den norska ambassaden, tillsammans med deras säkerhetschef och letade efter Roffes jävla modellraket som han inte ens kunde sätta fast motorn ordentligt i! –Nu har fem minuter gått sa han barskt och vi avbröt och började gå mot utgången och grindarna. Precis när jag skulle kliva ut så såg jag någonting orange som stack fram framför en stor svart Merchedes 600 cupe’ som stod på grusgången. Det är ambassadörens bil sa vakten samtidigt som jag dök in i busken framför bilen. Hålet var ca 40 centimeter i diameter och ungefär lika djupt. Jag drog snabbt upp det som var kvar av raketen och trampade igen kratern så gott jag kunde innan vakten såg det. –sådärja nu får ungarna att klistra sa jag triumferande och höll upp resterna av Roffes raket framför honom. Vakten stirrade med stora ögon på soporna i mina händer. Jag förstod på hans min att han inte kände igen det som jag hade beskrivit för honom, ni minns yttepytte leksaksra etc. Han såg närmast chockad ut över att stå och stirra på resterna av den ca meterlånga, mattsvarta raketkroppen med den ilsket oranga noskonen. –och vad påstår du att det är för skillnad på en missilattack på den norska ambassaden och den där, frågade han med en röst som jag inte helt gillade läget på…

Nu var goda råd dyra, jag bestämde mig för att köra hela racet. Jag knäppte upp jackan lite för att ge ett tyngre och mera solitt intryck. –Jo så här är det, enligt internationella flygorganisationen AOPA och vidare i BCL, bestämmelser för civil luftfart som även Norge har ratifierat i Köpenhamnsflrdraget så sent som 1986 så gäller att som modellraket gäller bla bla bla….. i enlighet med bla bla bla…Efter två minuter hade jag tappat honom vilket också var min avsikt men han stirrade konstigt på min skjorta i stället, så jag avslutade raskt med ett, visst fan ungarna sitter ju i bilen och rutorna är ju inte öppna tänk om dom kvävs, jag måste nog gå nu men tack så mycket för hjälpen, Norge är jätte vackert, jag var där 1968 med familjen och käkade bigarråer i bilen på alpvägarna så jag spydde men det var fint i alla fall….. Snabbt gick jag från området. När jag hade slängt mig in i den tomma bilen och rivstartat såg jag vakten stå i grinden och titta konstigt efter mig. Jag tittade ner på min skjorta och såg då det stora blåa broderade FMV-loggan på skjortlocket och precis under hängde min FMV-legitimation med alla stämplat och foton på för att komma in på hemliga avdelningarna! Shit, om han hade fått chansen att börja fråga om dem i stället för att jag hade hållit låda. Ajajaj, det hade INTE VARIT KUL ETT DUGG!

Den du Tolgfors, din gamla malaj, den hade du haft svårt att snacka dig ur!

Krama den norska ambassadören från mig nästa gång ni träffar honom, jag tänker då inte åka dit och göra det i alla fall. Fan vad dom skall undrat…

 

/Tomas Leijon

Uppdaterad: 13 APR 2014 13:41 Skribent: Magnus Bernroth

Postadress:
Strängnäs MF - Flygsport
Åke Carlsson, Fridhemsgatan 21 N
64540 Strängnäs

Besöksadress:
Näset, Näsbyholm
64591 Strängnäs

Kontakt:
Tel: 070 760 52 23
E-post: This is a mailto link

Se all info